Orientalisk danshistoria

Historia

Raqs sharqi är den arabiska benämningen på orientalisk dans, vilket är ett övergripande begrepp som betyder dansen från öst eller orienten. Den kallas för den äldsta dansen och har tusenåriga traditioner med början i fruktbarhetsritualer. Dansen tros ha sitt ursprung i den faraoniska kulturen där arkeologer hittat målningar från egyptiska gravar. En annan teori är att dansen har sitt ursprung från Indien då förhistoriska skulpturer och grottmålningar hittats. Indiska zigenare vandrade till Mellanöstern, Nordafrika där dansen utvecklades vidare ifrån.

I Nordeuropa avvisades zigenarnas dans av kristendomens anhängare då det inte ansågs som en passande verksamhet. Med de mansdominerade världsreligionernas framväxt tappade dansen sin status och reducerades till underhållning. Den orientaliska danskulturen innehåller många olika stilar med olika namn på danser från hela Mellanöstern. Inom konceptet orientalisk dans ryms såväl "magdans" som folkloristiska danser. Västerlandet har länge varit fascinerat av orienten. Många europeiska handelsmän, konstnärer och författare reste dit under 1750-talet och 1800-talet. Det ansågs som en kulturell prestige om man besökte orienten. Uttrycket magdans ska ha skapats under Napoleons fälttåg i Nordafrika och Mellan- östern. Soldaterna stötte på lokala dansöser och kallade dansen för "Danse du Ventre" som sedan direktöversattes till engelska "bellydance" och andra språk.

Första gången den orientaliska dansen uppfördes i Amerika var under den viktorianska eran, på en världsutställning i Chicago 1893. Den syriska dansösen Fahreda Mahzar uppträdde under artistnamnet "Little Egypt". Hennes framträdande blev en stor sensation och födde en orientalisk "dansboom" i hela västvärlden. Kvinnor blev inspirerade av dansens frigjordhet, styrka, skakande axlar och höfter och många västerländska kvinnor ville ta del av detta. De västerländska dansöserna införde nya kostymer - istället för de traditionella hela klänningarna, syddes tvådelade dräkter för att visa magen. Slöja infördes för att försköna dansen och ordet magdans användes flitigt för den nya stilen/termen av orientalisk dans. Hollywood införde västerländska magdansöser i filmer, dock såg dansen nu helt oigenkännlig ut. Kairo, Mellanösterns filmstad, uppmärksammade de västerländska idéerna och fortsatte utveckla dansen.

En känd kabaréägare, Badia Masabni, införde den västerländska tvådelade dräkten och slöja i början av dansen, till sina dansöser. Dräkterna blev ännu vackrare med mycket paljetter, färg och vackra tyger. Många rörelser blev annorlunda - armarna började göra ormliknande rörelser vilket var "orientaliskt" enligt väst. Hennes stora dansscen påverkade dansen så att dansöserna började röra sig mer runt på scenen istället för att på det traditionella sättet stå på en och samma plats. Än en gång var den orientaliska dansen Egyptens skola och kabarédansen var född! Musiken är oftast en "oriental" vilket menas att låten är komponerad speciellt för magdansösen. Musiken består av olika stycken med stora variationer där dansösen kan visa sina olika talanger.